Regn på solön, flygande tanter & födelsedag i Bolivia
Hallå där!
Bolivia alltså, vilket ställe. Antagligen ett av mina favoritländer på resan.. efter Argentina förstås.
Vi passerade gränsen på morgonen efter en natt på bussen. Fick hoppa av och byta buss vid ett tillfälle då ett däck exploderade och bussen smällde så hårt i marken att delar av den trillade av... spännande. Gränspasserandet var också en märklig upplevelse. Efter vi blivit "utstämplade" från Peru traskade vi över gränsen och missade nästan migrationskontoret på andra sidan. Halvvägs förbi och in i Bolivia upptäckte vi det lilla sletna huset. Ingen stoppade oss eller verkade vara beredd på att göra det, så om vi velat hade vi bara kunnat gå rakt in... men det gjorde vi alltså inte.
Efter stämplandet var klart fattades det mindre än 20 min med buss till vårt mål; Copacabana, en liten stad på stranden till Titicacasjön (världens högsta navigerbara sjö). Mest kända är de nog för att båtarna ut till Sol- och månön går därifrån. De var viktiga under inkariket, det sas att solen (inkans viktigaste gud) föddes på Solön och att dennes fru, månen, kom från Månön en bit bort. Dagen efter vi kommit fram och installerat oss på hostelet & kollat in staden lite tog vi en båt till båda två. Vi kände oss dock lite lurade. "SOLön" och påvägen dit började det ösregna. Vi satt dessutom på båtens tak utan skydd, men en i besättningen drog en orange presenning över oss allihop.. ingen utsikt där inte, slapp bli genomblöta dock så det var bra.
Vi spenderade bara ca 1h på månön, fanns inte så mycket att se ändå. Därefter gick båten i väääääldigt väldigt långsam takt över till solön. Då hade vädret bättrat på sig avsevärt och vi åt fisk i den lilla hamnen innan vi började utforska ön. Vi tog oss hela vägen till toppen där vi hittade en inkaruin (tror dock inte det var det) med en tant som sålde de stickade tröjor, vantar osv som man ser exakt överallt i hela sydamerika. Tydligen var det en liten oskriven regel att iallafall titta på hennes varor och det slutade med att Alexander köpte en helt vidrig toppluva.
Däruppe på ruinen träffade vi många andra resenärer. De berättade om den dåvarande situationen på ön. Vi hade nämligen tänkt spendera en natt där och gå från södra hamnen till den norra, men norra delen av ön var "stängd" pågrund av oenigheter mellan dem och den centrala delen. Vi hade inte riktigt fattat vad som föregick när tanten på vårt hostel försökt förklara kvällen innan varför vi inte kunde åka till den norra delen. Tydligen var centrala delen pissura på den norra som håvade in turistpengar på sina fina hotell och restauranger medan alla bara gick förbi den centrala delen utan att spendera ett öre. Så de fick nog. Tydligen hade de båtar i vattnet som kastade saker och bomber (!!!!) på de turistbåtar som försökte ta sig förbi. Vi hörde till och med smällarna. Sen hade de satt ut tanter och gubbar på promenadstråken som stoppade de som försökte ta sig till norra delen gåendes. Vi försökte inte ens utan traskade ner igen och tog båten tillbaka.
Morgonen därpå hoppade vi på en 4-timmarsbuss till La Paz, Bolivias huvudstad (tsm med Sucre) och världens högst belägna sådan. Resan dit bjöd på en spännande sundpassering då alla passagerare fick hoppa av och åka båt över sundet för att sedan bevittna bussen komma flytande på en flotte med motor. Kändes lagom säkert och var rätt glad över att vi slapp sitta i bussen under denna transportering. Fanns väl en anledning till att man inte gjorde det...
Att köra in i La Paz var också en upplevelse. Staden ligger omringad av berg och när vi kom in genom förorten (som blivit en egen stad) El Alto hade vi utsikt över alla miljontals tegelhus som utgör staden och som klättrar upp för bergssluttningarna. Så fint.
På hostelet sprang vi in i några svenskar vi träffat i Copacabana och Isla del Sol, de var påväg till samma veganska lunchställe som vi, så vi hade sällskap dit. På kvällen träffades vi i baren på hostelet och tog en drink tillsammans. Det var den 4e April och när klockan slog 00:00 drog de fram en födelsedagstårta bestående av tre munkar med färgglad glasyr. Jag hade råkat nämna att den 5:e April är min födelsedag. De bjöd även på drink och sång, sen helt plötsligt blev jag uppdragen på baren. Hela lokalen stämde in i ett något falskt "happy birthday" och sedan bjöd bartendern på både shot och lap dance. Aldrig varit med om något så awkward, ståendes där på bardisken med alla stirrandes på en. Men det var en väldigt annorlunda start på en väldigt annorlunda födelsedag som jag definitivt aldrig kommer glömma.
När jag vaknade morgonen därpå hade storebror lyckats köpa en enorm tårta med "Elma 21" i glasyr på toppen. Blev väldigt imponerad med tanke på att hans spanskakunskaper är begränsade till ca 4 ord och de innefattar inte något om bakverk (vad jag vet). Vi kalasade på tårtan till frukost tillsammans med svenskarna och donerade det som blev över till personalen. Efter att ha gjort oss iordning i lugn och ro gick jag & storebror ut på stan och traskade omkring lite, åt pastalunch på ett mycket trevligt ställe där vi sprang in i svenskarna igen. Efter lunchen hade vi följe med dem upp i en av alla kabiner som glider fram och upp genom staden. Vi åkte upp till El Alto och tittade på utsikten. Fortfarande fantastisk. Avslutade födelsedagen med grillspett på hostelet och gick sedan å la oss rätt tidigt för att orka med morgondagens äventyr.
Tidigt på morgonen kom en liten buss och plockade upp oss och några andra från hostelet. Det var dags för en liten cykeltur på 6 timmar ner för världens farligaste väg "death road". Vi åkte upp på nästan 5000m höjd där turen började, först en liten bit på asfalt, sedan den verkligt farliga och längsta delen på grus med skarpa kurvor, vattenfall rakt ner på vägen, höga stup och (om man kört bil) få möjligheter till säkra möten. Man kunde verkligen förstå hur den fått sitt namn. För mindre än 10 år sedan var det den enda vägen den sträckan mot Brasilien och därför hårt trafikerad av bussar, bilar, lastbilar... olyckor hände flera gånger i veckan & nästan alla innefattade dödsfall... idag finns där en ny väg och Death Road används nästan bara av sånna som oss; turister på mountainbikes.
Medan Alexander flög fram hack i häl på guiden hamnade jag någonstans i mitten. Inte heeelt fastklamrad vid bromsarna som cyklisterna längst bak, men de var definitivt väldigt väl använda när turen avslutades ca 3000m längre ner. Jag gjorde iprincip hela resan själv haha, men njöt samtidigt av den sjuka utsikten och säkrade mina chanser till överlevnad. I och försig överlevde allihop med hälsan i behåll. Alla lite ömma i baken och vi som använt bromsarna flitigt väääldigt ömma i händerna. Faktiskt hade jag rätt ont överallt efter att ha spänt mig och skumpat fram på branta grusvägar i flera timmar. Det var, trots detta, en helt galen upplevelse och REKOMMENDERAS VERKLIGEN om ni någon gång har vägarna förbi La Paz. Att vi fick utrustning som fick oss att se löjligt proffsiga ut och att turen avslutades med buffé var även några stora plus i kanten.
På kvällen partade vi loss på hostelet med de nyfunna cyklistvännerna. Dagen därpå masade vi allihop oss ut på en walking tour genom La Paz centrum och dess märkliga marknader. Den, och våra trevliga kamrater, fick oss att ändra våra planer och istället för att åka vidare samma kväll (som det var tänkt) stannade vi en dag till. Och vilken tur att vi gjorde det.
Den sista dagen i La Paz var antagligen en av de bästa på hela resan, och en av de märkligaste. Efter frukost gick vi till torget utanför det kända San Pedrofängelset. Om ni läst nån av böckerna El Choco (om svenske Jonas som satt där i 4år) eller Marching Powder vet ni vad jag snackar om, om inte; läs dem! Mycket intressant. Kort sagt är San Pedro som en liten stad, över 2500 fångar i en byggnad konstruerad för ca 500 och bara 15 vakter som håller sig undan från att bli för involverade i vad som händer bakom gallren. Fängelset är som en liten stad där man betalar för cellerna, äter på restaurang osv, många har hela sina familjer där inne, pengar kan verkligen göra ALLT ochh närsomhelst kan du få en skruvmejsel eller kniv i sidan... hursomhelst; Läs någon av böckerna!
Utanför fängelset hittade vi den väldigt lättfunna Crazy Dave, en kokainhög fd. Fånge från New York som spenderat 14 år innanför murarna och som nu gör "turer" för turister och köper droger för dricksen. Det var minst sagt en upplevelse att höra honom berätta om sitt liv och tiden i fängelset, även om man bara förstod ca 40% av vad han sa och han mest flög omkring och talade om sigsjälv i tredje person i tillgjord mörk stämma.
Efter berättarstunden gick vi till Witch Market för att handla souvenirer och titta på alla torkade lamafoster och andra konstiga saker som "häxorna" säljer. Blev sugen på att köpa häxbrygder som lovar pengar och framgång eller sann kärlek, men helt ärligt var vi oroligare över att få någon slags magsjuka än vi var lockade av "evig lycka och välgång".
Påväg tillbaka till hostelet gick vi förbi en garageport med en sliten banderoll över. "CHOLITA WRESTLING IDAG KLOCKAN 16:00". Innan vi visste ordet av hade en tant öppnat en dörr i porten och vi stod på en smutsig bakgård och beskådade en hemmagjord wrestlingring med 20 plaststolar i två rader framför. Vi blev placerade på första raden bredvid en två/tre-årig flicka och hennes några år äldre bror. De började genast förklara vad det var vi tittade på, El Lobo (vargen) mötte mumien, två lursmala män i konstiga masker och dräkter. Har aldrig sett wrestling så det var väldigt spännande, men allra roligast var den lilla flickans kommentarer och förklaringar. När matchen var avslutad och vargen (till flickans stora förtjusning) gick därifrån som vinnare kom två unga kvinnor iklädda de traditionella kjolar ca alla kvinnor (sk. Cholitas) bär i Bolivia. "MAMMA OCH MOSTER!!" Utbrast flickan och jag blev minst sagt förvånad. Sen började de wrestlas mot två män i tighta dräkter. En av de märkligaste synerna i mitt liv men också en av de roligaste. Storebrorsan till flickan fick smak för min kamera och dokumenterade alltihop (fast mest sidan av ringen då han var lite för kort). Systrarna vann och publiken hurrade. Efter lite mer fotograferande tackade vi vår fotograf och kommentator och gick tillbaka till hostelet, sa hejdå till våra vänner där och tog en taxi till bussterminalen där vi hittade en nattbuss söderut till den stora saltöknen i Uyuni som var vårt nästa mål. Hela tiden kände jag att herregud vilken jäkla dag och vilken jäkla stad. La Paz överraskade verkligen. Älskade det.
Berättar vidare i nästa inlägg! Här kommer lite foton på alltihop, lägg märke till flygande cholita och gissa vem Dave är..
Hej sålänge!!
//E
