Elma I Argentina

Det var verkligen längesedan jag skrev något här nu. Sist hade det gått exakt ett år sedan jag kom till Argentina. Nu har det gått 553 dagar sedan jag kom hem. Nästan precis ett och ett halvt år har alltså passerat sedan jag klev på flygplanet i Buenos Aires.

 

 

Ni som brukade läsa här back in the days när jag skrev regelbundet vet att jag tänkte mycket på tid. Det gör jag fortfarande. Tiden går helt fruktansvärt fort. Kan inte förstå att det redan gått så lång tid...? Samtidigt har det hänt så mycket; ett fantastiskt sommarlov, en ny klass, resor; till Indien, Finland, Prag och Cypern, två supermysiga jular, ett nytt år som firades in med utbytesstudentvänner och Mili & Ale från Argentina, jag har tagit studenten, haft en skitrolig studentfest där alla mina gamla vänner kunde vara med då de redan tagit studenten själva ett år tidigare, sen jobb, jobb och jobb. Det senaste halvåret har jag jobbat mer än jag gjort sammanlagt i hela mitt liv. Hemtjänsten. Inget fel med det, tycker det är ganska kul faktiskt. Framförallt så har jag ett mål, en morot som får mig att tacka ja till varje arbetspass jag kan ta:

 

 

Det är som att det är dit jag strävat nu dehär 553 dagarna. Att allt som hänt, allt jag gjort, egentligen bara varit i väntan på att få åka tillbaka. Argentina har varit målet hela tiden. Det gör mig lite orolig, för vad i hela friden händer sen då? När jag kommer hem igen? Ska jag börja plugga eller jobba vidare och fortsätta vänta på ett tillfälle att få åka tillbaka igen? Kanske är jag bara lite knäpp i huvet nu efter denhär hösten, när varje tidig morgon och varje sen kväll på jobbet i princip bara varit ett steg på vägen till nästa äventyr. Hoppas det.

 

För att förtydliga lite så är inte bara Argentina målet. Jag och min familj ska resa runt i Argentina, hälsa på och uppleva i ca 4 veckor, sedan åker mamma, pappa & lillebror hem. Då åker jag och storebror vidare, antagligen till Ecuador och förhoppningsvis Galapagos. Planen är att hinna med Bolivia och Peru också innan storebror åker hem efter ytterligare ca två månader. Min flygbiljett (som är ombokningsbar) är inte bokad förrän i slutet av maj. Jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig vad det ska bli av mig den sista månaden, men antagligen åker jag tillbaka till Argentina och hänger med alla de underbara människor jag spenderat så mycket tid på att sakna. 

 

Det är skönt att veta att jag är välkommen tillbaka. Samtliga värdfamiljer och vänner har gjort det klart för mig. Det verkar som att de (nästan) är lika exalterade som mig över att jag återvänder. Ska bli så fruktansvärt roligt att se dem. Majoriteten har jag ju inte sett sen jag lämnade, utom Mili och Ale, som var här över nyår. Och Mili var dessutom på utbyte i Finland, så henne hälsade jag på i våras med. Nu är hon tillbaka i Argentina och jag kan inte förklara hur mycket jag längtar efter henne. Efter alla. Efter att få krama om mina värdmammor, snacka spanska, äta asado och gå ut och dansa till cumbia och reggeton istället för (ursäkta mig) den skitmusiken som spelas på klubbar här i Sverige. Jag längtar efter att ha någon att dricka mate med. Jag längtar efter att få visa min familj vart jag spenderade de månader som påverkat mig så mycket. Kanske, kanske, kan de få en idé om allt det jag fortfarande tjatar om. Alla personer i mina anekdoter, dofterna och ljuden. Det är knäppt hur en plats som bara var ens hem i drygt tio månader kan påverka en så. Herregu. Nu kanske jag bara driver iväg för att allt detdär är inom räckhåll, om bara en månad är jag där igen. Och även om det faktiskt är ganska skönt att det bara är ett litet tag jag ska vara där så har jag längtat efter detta i ja, 553 dagar nu. 

 

 

Sådär. En liten men intensiv update. Vi får se hur det blir med dem i fortsättningen. Skönt att skriva av sig lite, och bloggen har faktiskt varit väldigt rolig att se tillbaka på under den tid som gått. Så inte minst för min egen skull kommer det kanske lite inlägg under resans gång. 

 

Hej sålänge!

 

//E