Elma I Argentina

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

 

Något väldigt fint med att åka iväg som jag, en längre tid, är distansen från människorna.

Från familj och vänner. (Och andra också för den delen.)

 

Det är inte alls så att det är skönt att slippa dem, tvärt om, jag saknar dem något galet.

Men det är fint att bli påmind om det. Att de gör skillnad.

Hur mycket man faktiskt uppskattar deras sällskap, deras råd, deras dåliga humor, deras tröst när man är ledsen, att vara en del av deras vardag och problem & fina minnen.

Något annat som distansen gör med människor (eller så har det iallafall varit för mig) är att man plötsligt uttrycker sin uppskattning på ett helt annat sätt... eller ja, bara det att man faktiskt uttrycker den. (T ex detta blogginlägg skulle ju aldrig ha skrivits om jag inte varit flera tusen mil ifrån mina nära och kära)

Redan innan jag åkte märkte jag av detta. Både hur viktigt det blev för mig att visa hur mycket folk betyder för mig, men även genom att vänner hörde av sig och ville hinna träffas och folk som på olika sätt uttryckte sin uppskattning, fina presenter och ord och till och med tårar, inte minst på min ses-snart-fest...

Jag minns att jag var så himla rörd när jag somnade den kvällen. Så himla lycklig över att ha så fina vänner.

Och sedan gjorde min släkt en helt fantastisk högtidsmiddag och jag minns att jag kämpade mot tårarna den kvällen också.

 

Och sen kom jag hit, och folk där hemma fortsatte visa sin uppskattning, att jag faktiskt gör skillnad i deras liv. 

Folk som jag knappt trodde skulle märka att jag var borta skriver till mig att de saknar mig och att vi måste träffas när jag kommer hem.

Min bussväntarkompis Gunilla som var en av de första att få reda på att jag skulle iväg skickade mig ett brev. Rörd är bara förnamnet.

Min storebror hör av sig och vill prata i skype, och vi kan prata i timmar??? Vad händer??

Jämnt och ständigt får jag meddelanden från vänner som undrar hur jag har det, vilket faktiskt betyder att de tänker på mig.

 

Och sen anledningen till att jag satte mig ner och skrev dethär;

 

För åh vad fina människor jag är omringad av, och jag är så himla glad att jag fått chansen att inse det. 

Det var det jag menade i det förra inlägget, att ett utbyte är så himla mycket mer.

Jag lär känna nya människor hela tiden här men jag lär också känna de jag redan känner där hemma.

Jag inser vilka som gör skillnad, vilka som verkligen betyder något för mig, och vilka jag gör skillnad för. Vilka som jag betyder något för. Och det känns som en av de viktigaste sakerna jag lärt mig genom att åka iväg; att uppskatta de som uppskattar mig. 

(Jag menar såklart inte att man behöver skicka en massa saker för att jag ska känna att en bryr sig om mig. Man märker det ändå.)

Jag vill passa på att tacka för presenterna. Jag vill tacka Alice, Mika, Cajsa och Olivia för att ni tog er tid och energi till att skriva så underbara brev och skicka mig en julklapp. Tror inte ni förstår hur uppskattad den blev.

(Min värdfamilj tyckte att skumtomtarna jag bjöd dem på var kalasgoda)